Varför händer detta mig?

Jag har haft en bra dag, tills nyss... Såklart skulle det vända, på mammas födelsedag och allt! Jag har målat och myst med den sovande Björn som var lite bakis på mitt köksgolv. Det vart lunch med G oxå, på IC-baren. Dom är kungliga.. Sen handla broccoli, julkaffe och potatis och krama Björn hej då! Sen hemåt. Allt gick bra, många mötande och spårigt som satan där solen inte lyst alls. Satt och tänkte på hur glad jag var över min bil och hoppades att den skulle gå igenom besiktningen. Att jag funderar på att skaffa en ny mindre rostig och att jag var nöjd över att jag har sån pass koll på vart jag har däck och hur den reagerar. Men så klart så skulle det skita sig och plötsligt innan kurvan än hade börjat var det gruslöst och framdäcken hade inget fäste att styra med. Jag fick till lite fäste genom att pumpa bromsandet men varken farten saktades eller nått grepp kom så det sa pang. In i en lyckstolpe. Det enda jag kunde tänka var "det var väl själva fan!!!!" stängde av bilen, öppna dörren och ringde hem gråtande. Pappa drog till sig telefonen medans jag skrek i chock och ilska. Där satt jag 2meter från ån med endast den gamla telefonstolpen och sly mellan. Tittade bak mot dit det slagit emot, svor och hatade allt.. Varför hände detta när jag var så nöjd. Jag vågade inte titta. Ville inte veta om det hade träffat däcket och den skulle vara totalt kvaddad. Orkade inte med en ny liten bil med lån i min skalle. Allt som vart kvar var paniken som strömmade i hela kroppen och varför han där uppe 2gånger har visat mig hur lätt han kan skicka mig i ån i min bil. Är det menat att jag ska drunkna i framtiden? Jag vill inte ha fler pikar nu. Tack, det räcker!!
Pappa kom med lilla storebror och traktorn, kollade, koppla på kättingen och drog upp mig. Dörren är paj.. Vad som blir nu av det är oklart. Har börjat andas normalt och pulsen är hanterbar. Men inget mer nu.. Snälla!? Jag har inte råd, inte tid och absolut inga nerver kvar till nått dumt. Låt bli mig om ni ska tjafsa eller krongla till mitt liv, ok!?
Kramar uppskattas!
//Elinen


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0