ElinLarsdotter

Jag sitter här och hoppas på mirakel.
Jag menar, jag vet f*n ingenting. Så varför ska jag tro det värsta?
Eller borde jag slå om igen och tro det värsta, så jag är berädd?
Jag tror nog det värsta, men sitter och lurar mig själv för att inte bara ligga som en liten blöt pöl på golvet och inte vilja andas. Jag vill inte känna nått mer...
Fick ångest av att äta hamburgare idag. En tjockis äter inte tjockis mat. Så nu är det kålsallad på menyn. Veckan lång.. Sen är det träning. Kilona ska rasa, för jag var fin i somras.

Fast egentligen var nog den enda anledningen till att jag tyckte jag var fin för att du såg ut att tycka det då.
Så vad är det nu jag strävar efter. Vad är mitt horisontmål?
Bli nöjd med mig själv! Eftersom ingen annan kan vara nöjd över hur jag ser ut har jag lite själv att jobba på.

Nu vet jag att du lever. Det gör mig nästan ondare att du inte berättar. Att du sitter och skiter i att jag mår piss av att inte veta. Jag kan omöjligt gjort nått som är så hemskt så jag förtjänar att må såhär..

Nej nu krampar magen igen.. Dax för soffläge!

Kram kram