Du var aldrig min, såg du inte det?
Jag kan inte se att du var min, mer än när du sov kvar hos mig. Det var då det kändes. Då jag föll i dina armar. Men när du kom hem igen fanns jag inte.
Att jag skriver om det så mycket nu är för att jag hade släppt in dig så nära och kände att det här verkligen var nått jag ville ha kvar. Kände inte att du avr påväg bort, snarare närmare..
Du var aldrig min. Eller, var du det? Jo, när du var hemma hos mig. Och när vi åkte upp till sjön och satt på bryggan. Då, då var du min. Men när du var hemma var du inte min. Inte på samma sätt. Via sms, jo det var du. Stöttande och underbar. Men ibland var du inte med där heller...
Du kunde inte få mer av mig, när jag inte kunde få mer av dig. Jag ville gå hand i hand med dig. Men hur skulle jag kunna göra det när jag inte vet nått om dig.. Var bor du? Kändes som att jag missade dig på vägen. Jag kan inte bestämma att du inte vill ha E och välja mig. Kände inte att jag kunde påvärka om du ville bo kvar eller inte. Trodde att om du ville ha mig knackande på din dörr i långkappa eller liggandes och försöka lära mig spela hockeyspela på vardagsrumsmattan när du kom hem, så.. så hade du väl flyttat?!
Skulle jag ha tjatat på dig?
Hade det blivit såhär om jag bara hade hoppat tidigare?
Jag vet inte om problemet ligger i hur jag är och vad jag gjort...
Eller om du bara aldrig kunde släppa henne..
Eller att jag helt enkelt inte duger för dig...
Jag saknar dig så otroligt mycket.
Jag vill skriva det till dig och påminna dig om att jag finns.
Men jag ska inte. Borde inte. Om jag var hon skulle jag uppskatta det på det viset.
Jag tror aldrig du ljugit för mig. Jag tror du vrider på saker så dom blir finare. Som jag gör ibland..
Att jag skriver om det så mycket nu är för att jag hade släppt in dig så nära och kände att det här verkligen var nått jag ville ha kvar. Kände inte att du avr påväg bort, snarare närmare..
Du var aldrig min. Eller, var du det? Jo, när du var hemma hos mig. Och när vi åkte upp till sjön och satt på bryggan. Då, då var du min. Men när du var hemma var du inte min. Inte på samma sätt. Via sms, jo det var du. Stöttande och underbar. Men ibland var du inte med där heller...
Du kunde inte få mer av mig, när jag inte kunde få mer av dig. Jag ville gå hand i hand med dig. Men hur skulle jag kunna göra det när jag inte vet nått om dig.. Var bor du? Kändes som att jag missade dig på vägen. Jag kan inte bestämma att du inte vill ha E och välja mig. Kände inte att jag kunde påvärka om du ville bo kvar eller inte. Trodde att om du ville ha mig knackande på din dörr i långkappa eller liggandes och försöka lära mig spela hockeyspela på vardagsrumsmattan när du kom hem, så.. så hade du väl flyttat?!
Skulle jag ha tjatat på dig?
Hade det blivit såhär om jag bara hade hoppat tidigare?
Jag vet inte om problemet ligger i hur jag är och vad jag gjort...
Eller om du bara aldrig kunde släppa henne..
Eller att jag helt enkelt inte duger för dig...
Jag saknar dig så otroligt mycket.
Jag vill skriva det till dig och påminna dig om att jag finns.
Men jag ska inte. Borde inte. Om jag var hon skulle jag uppskatta det på det viset.
Jag tror aldrig du ljugit för mig. Jag tror du vrider på saker så dom blir finare. Som jag gör ibland..
Kommentarer
Trackback
