ElinLarsdotter

Jag känner inte igen mig själv. Vart har den Elin tagit vägen som lutar sig mot en manlig axel och pratar? Vem är det där Elin som hakar på flickskämten och fular runt i tröttheten?
Jag vet inte vilken av dem jag vill vara. Vilken av dem som är mest jag. Vem jag är...
För jag kommer antagligen inte luta mitt huvud mot någons axel på en bra tid framåt nu. Allt jag ser är karlar som inte känner mig utan bara tycker jag ser knullbar ut. Killar och deras lustar äcklar mig.
Och jag hatar att jag drar alla över ett sträck. Sån är inte jag heller. Men, f*n, jag kan inte göra annat.. Spelar ingen roll hur genomsnälla ögonen ser ut. Inte heller vilka fina ord som kommer ur munnen man vill möta. Nej, ingenting är på riktigt nu förtiden. Allt ett spel som handlar om... ja, överlevnad? Egoism? Manlighet?

Jag hade ett ryck i höstas. Ett ryck som handlade om att jag alvarligt funderar på att inte vilja föda några barn till denna helvetesvärld. Egoism, pengar, markt och en massa skit! Vill man att världen rullar på såhär.
Tappar tron så lätt på så mycket just nu. Men då fick jag höra snälla ord och ändrade mig. Idag, idag funkar inte dom snälla orden. All vänlighet är väl bra, när den finns där. Men.. jag vet inte.

Idag har det vart mask-on. Helt slut är jag. Tror inte någon gått på det. Stina sa nått i stil med "Elin, hur är det?" Vad ska jag säga? Hon vet hur det är.. Men hon vet att jag kämpar. I motström och bland hajar.
Ikväll blir det väl döläge i Jennys soffa. Vi ska simma och sola. Sen är det hanboll och hon bjuder på nått gott..
Det här kommer bli en bra kväll, om jag bara låter bli att tänka. Lite, lite, lite till...