En värld där jag hör hemma finns inte....
Det finns en värld bortom våran egen. En värld dit vi tar oss när saker inte är som det ska eller när vi behöver komma bort från verkligheten. Ibland tar vi med oss någon dit och ibland tar vi oss dit själva.
Så är min resa tänkt att vara. En plats dit jag, om det så skulle vara att jag får åka själv, skulle kunna drömma mig till långt efter att jag kommit hem. En plats jag vill minnas som ett avbrott i mitt liv.
Ett avhopp till nått nytt..
Jag vet att det kommer vara jätte jätte varmt. Jag vet oxå att vattnet antagligen inte kommer svalka. Kan hända att jag ångrar det jag kommer skriva nu, men jag tror stenhårt på att jag kommer älska Thailand. Hoppas på att jag inte kommer frysa en enda sekund. Att fruktdrinkarna kostar istort sätt ingenting och att jag kan ligga på en madrass i vattnet eller snorkla i timmtal. Bara vara jag i solen.
Jag behöver sol. Jag känner att jag behöver värme.
Idag, just nu, är jag glad över att träningen ikväll är rolig och att jag har lovat mig själv och andra att gå på den. Annars är jag hundra procent säker på att jag hade setat hemma, själv och tänkt idag. För just nu har planet störtat och det finns faktiskt ingen som kan dra upp mig. Så masken får vara på länge idag tror jag... Jag är trött på masken. Och förbannat j*vla trött på mig själv!!!!
Så, det ser ut att bli en fajt med mig själv även på denna träning, fast det inte är så det ska vara.. :/
Försov mig i morse. Det betyder att kroppen faktiskt är helt pajj. Ingen sömn och igång med träning igen. Inget drömläge för min redan slitna kropp, men garanterat för mig och mitt ego. För det är så jag känner mig.
Ingen vinnarskalle, ingen lagspelare, en liten gnällspik som faller ihop efter varje steg och behöver bli stöttad. Varje dag, timme efter timme. Ett litet ego, nästan i stil med någon som tar självmord framför näsan på någon. Eller mördar någon framför ögonen på någon. Eller skadar någon för resten av livet, psykiskt som fysiskt..
Nog dålig ord om människor jag inte förstår mig fullt på. En dag kanske jag tvingas förstå dem med...
Jag har börjat min egen terapi genom att hjälpa andra. Ha deras problem i huvudet och planera tid och bestämma mig för att vara tyst vid diskution. Inte svara åt dem, men ställa frågor så dom fortsätter berätta och tänka runt. Bolla helt enkelt. För jag vill inte ha en åsikt längre. Jag är för trött för att kämpa.
Jag ger faktiskt upp..//Elin
