J'vligt hård dag
"Ingen tjänar på att jag skulle ge tillbaka. Eller försöka förstöra hans liv. Jag har fått så sjuka erbjudanden... Är världen helt j*vl vrickad? Vill han inte ha mig i sitt liv så är det väl inget jag ska bråka om. Att han sakta krypit tillbaka till henne är väl nått jag blundat för och får skylla mig själv!"
Idag på jobbet har vart en mardröm.
Tessan tog in mig på rummet och sa "Det här går inte längre Elin..." Förra gången hon sa så var det en annan sak. Idag vart jag tårögd och höll allt inne. Hon bad mig ta tag i jobbet. Det är ganska många stora saker som gått åt skogen den senaste tiden. Och enligt henne en längre tid än vad jag vill inse. Än jag förstår...
Hon tror på mig och jag bara sumpar allt..
Jag gick och bikta mig hos MammaMu. Allt brast. Jag vill ju funka som människa. Men mina dagar flyter in i varandra. Tankarna kan jag inte stänga ute. Att jag knappt vill kliva upp om dagarna kan jag inte koppla bort. Jag funkar inte så... hur j*vla gärna jag än vill. Jag vill inte att detta ska påvärka mig på jobbet. Men det gör det. Precis jämt hela dagarna. Det är fakta!
Sen kom hon någon timme senare och sa en massa snälla saker. "Jag förstår att det handlar om en kille.." Vem fattar inte det? Hon är så snäll och vill bara väl. " Jag vet att det är jobbigt nu och inga ord kan ändra det. Men du måste få ur dig det här. Komma vidare. Du kommer aldrig behöva bli såhär ledsen igen..." Och där står jag och gråter. Jag hatar det. Jag vill vara stark. Vill vara den som hjälper och är en vän.
Nu känner jag mig bara som en tjock svart påse med skit som man inte vet vart man ska kasta..
Endel kommer och säger att " det är klart han tycker om dig". Men när jag frågar vidare är det bara snälla ord dom säger för att trösta mig. Det är nog inte bara jag som vill ha tillbaka den glade varianten av mig själv.
Idag på jobbet har vart en mardröm.
Tessan tog in mig på rummet och sa "Det här går inte längre Elin..." Förra gången hon sa så var det en annan sak. Idag vart jag tårögd och höll allt inne. Hon bad mig ta tag i jobbet. Det är ganska många stora saker som gått åt skogen den senaste tiden. Och enligt henne en längre tid än vad jag vill inse. Än jag förstår...
Hon tror på mig och jag bara sumpar allt..
Jag gick och bikta mig hos MammaMu. Allt brast. Jag vill ju funka som människa. Men mina dagar flyter in i varandra. Tankarna kan jag inte stänga ute. Att jag knappt vill kliva upp om dagarna kan jag inte koppla bort. Jag funkar inte så... hur j*vla gärna jag än vill. Jag vill inte att detta ska påvärka mig på jobbet. Men det gör det. Precis jämt hela dagarna. Det är fakta!
Sen kom hon någon timme senare och sa en massa snälla saker. "Jag förstår att det handlar om en kille.." Vem fattar inte det? Hon är så snäll och vill bara väl. " Jag vet att det är jobbigt nu och inga ord kan ändra det. Men du måste få ur dig det här. Komma vidare. Du kommer aldrig behöva bli såhär ledsen igen..." Och där står jag och gråter. Jag hatar det. Jag vill vara stark. Vill vara den som hjälper och är en vän.
Nu känner jag mig bara som en tjock svart påse med skit som man inte vet vart man ska kasta..
Endel kommer och säger att " det är klart han tycker om dig". Men när jag frågar vidare är det bara snälla ord dom säger för att trösta mig. Det är nog inte bara jag som vill ha tillbaka den glade varianten av mig själv.
Kommentarer
Postat av: Jenny
Elin du hjälper vänner, iaf mig!! Jag har alltid dig att prata med när det är något, ibland är du mer frånvarnade än andra gånger men jag får iaf kackla!! kom ihåg när ja sov hos dig å berätta och pratade om saker till du somnade för att få sova, det gynnar mig med för ja få kackla bort massa tankar!! Vi har varandra, i vått å torrt, du är in bästa vän!! kramar om
Trackback
