Drömmen..
Det här borde vara en dröm. En mardröm...
Jag vet att det inte är det. Men ibland önskar jag det så hårt så jag skrämmer mig själv.
Igår försökte jag förklara för en gammal vän.
För att få bredare syn på saken. För att kanske komma närmare att förstå. För att jag inte vet vart jag är påväg längre..
Jag berättade om våra drömmar. Att du var i mina och jag i dina. Att det var så konstigt att du plnerade en framtid som du sen bara kunde lämna. Med mig mitt i dem. Fångad...
Såhär är det. Jag sitter där i hamocken och väntar på dig. Hamocken som står på altanen till det röda huset på landet. Utanför finns den lilla trädgården med grönsakslandet. På gräset leker 2 barn och jag har kulmage som jag leende sitter och klappar. Men jag är ensam.. Jag sitter där och väntar på den personen som byggt upp det hela med mig ska komma hem. Jag sitter där och väntar...
Var det bara mina drömmar? Var det bara min dröm hela tiden?
Men hur fångad jag än är i drömmen så har min önskan ändrats. Hur kan jag drömma om nått som du inte vill ha? Hur kan barnen ha dina ögon när du inte är där?
Jag ser mig om i min så fint uppbyggda dröm och önskar att drömmarna stod på en fast grund. En grund av dig och mig. Människor runt om och våra familjer. Jag vill se din mamma komma åkande och hämta upp dom busiga små och hitta på nått kul. Jag vill se dig och en hund komma gåendes tillsammans med en av dina vänner.
Inget av det där var jag med i.. Det ända jag kan se är oss. Var det det vår bubbla var? Skulle jag aldrig få vara med i den riktiga världen? Alltid vara hon som sitter och väntar på att du ska komma?
Jag valde så många gånger att sitta ensam i min värld för att jag trodde du ville vara med mig all tid du kunde. Jag gjorde mig kontaktbar och tillgänglig för dig så mycket jag kunde. För att jag ville..
Drömmen har ingen grund som den kan luta på. Drömmen står bara där och finns där för jag vägrar släppa den. Den är min och jag älskar den. För du är med i den och gör mig så glad och lycklig.
Jag lagar den varje dag. För nu är det bara jag kvar i den..
Barnen har tagits ifrån mig och den vackra levande magen är inget annat än fett. Jag går runt i huset. Runt runt runt och kommer inte ut. Jag tillåter mig inte att göra det heller.
Ändå sitter jag i den och drömmer om den.
Jag förstår inte att du kunde sätta in dig i mina drömmar, diskutera runt dom så dom vart så mycket våra och sen bara... Jag vet inte vad du gjort. Jag vet inte varför..
Den ända jag vet är att jag inte duger åt dina drömmar. Och att dom inte är våra.
Ett oss finns inte längre.
Jag kanske kan förstå. Hon är jättefin min vän... Det är hon verkligen!
Men varför rörde du till min drömvärld när du ändå inte ville vara med?
Jag vet att det inte är det. Men ibland önskar jag det så hårt så jag skrämmer mig själv.
Igår försökte jag förklara för en gammal vän.
För att få bredare syn på saken. För att kanske komma närmare att förstå. För att jag inte vet vart jag är påväg längre..
Jag berättade om våra drömmar. Att du var i mina och jag i dina. Att det var så konstigt att du plnerade en framtid som du sen bara kunde lämna. Med mig mitt i dem. Fångad...
Såhär är det. Jag sitter där i hamocken och väntar på dig. Hamocken som står på altanen till det röda huset på landet. Utanför finns den lilla trädgården med grönsakslandet. På gräset leker 2 barn och jag har kulmage som jag leende sitter och klappar. Men jag är ensam.. Jag sitter där och väntar på den personen som byggt upp det hela med mig ska komma hem. Jag sitter där och väntar...
Var det bara mina drömmar? Var det bara min dröm hela tiden?
Men hur fångad jag än är i drömmen så har min önskan ändrats. Hur kan jag drömma om nått som du inte vill ha? Hur kan barnen ha dina ögon när du inte är där?
Jag ser mig om i min så fint uppbyggda dröm och önskar att drömmarna stod på en fast grund. En grund av dig och mig. Människor runt om och våra familjer. Jag vill se din mamma komma åkande och hämta upp dom busiga små och hitta på nått kul. Jag vill se dig och en hund komma gåendes tillsammans med en av dina vänner.
Inget av det där var jag med i.. Det ända jag kan se är oss. Var det det vår bubbla var? Skulle jag aldrig få vara med i den riktiga världen? Alltid vara hon som sitter och väntar på att du ska komma?
Jag valde så många gånger att sitta ensam i min värld för att jag trodde du ville vara med mig all tid du kunde. Jag gjorde mig kontaktbar och tillgänglig för dig så mycket jag kunde. För att jag ville..
Drömmen har ingen grund som den kan luta på. Drömmen står bara där och finns där för jag vägrar släppa den. Den är min och jag älskar den. För du är med i den och gör mig så glad och lycklig.
Jag lagar den varje dag. För nu är det bara jag kvar i den..
Barnen har tagits ifrån mig och den vackra levande magen är inget annat än fett. Jag går runt i huset. Runt runt runt och kommer inte ut. Jag tillåter mig inte att göra det heller.
Ändå sitter jag i den och drömmer om den.
Jag förstår inte att du kunde sätta in dig i mina drömmar, diskutera runt dom så dom vart så mycket våra och sen bara... Jag vet inte vad du gjort. Jag vet inte varför..
Den ända jag vet är att jag inte duger åt dina drömmar. Och att dom inte är våra.
Ett oss finns inte längre.
Jag kanske kan förstå. Hon är jättefin min vän... Det är hon verkligen!
Men varför rörde du till min drömvärld när du ändå inte ville vara med?
Kommentarer
Trackback
