Idag är en sån dag då jag hade hoppats att jag inte hade nått liv..
blir tokig på att jag bara vill krypa ihop i en pöl på golvet och vänta på att livet går ur mig.. varför inte? Startade min Melissa Horn musik och funderar på vad jag ska göra för bravad idag. Borde fixa det sista lilla i lägenheten och avsluta med att flytta ut alla onyttigheter jag inte får äta in i ett enda skåp så det blir hänglås på skiten..
Och på det korka upp en av litersflaskorna och smutta på hela kvällen. Det vore inte fel..
I morse fick jag goda nyheter. Jag hoppad högt och kände att leendet jag drog på mig var äckta och skönt. En känsla av att jag var påväg tillbaka. Men nej.. verkligheten slog tillbaka som så många gånger förr..
Hon är glad min vän. Men jag vet att kärleken gör en blind.. Oj, vad jag vet att pirret lägger sig för ögonen som ett skyddande nät, som filter i öronen för den eventuella sanningen och som en väska på ryggen som man har med sig med bortförklaringar på "påhopp"/påståenden som inte behöver bortförklaras egentligen..
Men jag hoppas. För hennes skull. Jag hoppas så på er gumman :*
Är det så att alla människor lever i sina "utåtvackra" förhållanden? Ska allt alltid se perfekt ut inför andra? Söka avensjuka? Ha det finaste huset, underbaraste kärleksbilderna på vad dom gjort och aldrig visa en uns av osämja för någon? Eller ska det ljugas så fort man öppnar munnen? För att det ska vara snällt? Eller för att det ska vara "för hennes/hans skull"? Eller för att skydda det man har... tror sig ha.
Jag SPYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYR!!!!!!
Falska, äckliga, värld.
Ärlighet är en styrka. Att stå för den man är och att man inte är perfekt är stort. Men det här svensonsamhället som ska lysa upp hur "perfekt" allt är är ju sjukligt.
Gräset är alltid grönar på den andra sidan
Jag skrev så fina saker i går. Skrev dom till någon som behövde dem. En vän som behövde höra det positiva med att våga hoppa. Att våga satsa på den andra. Våga släppa marken under sina fötter för att hamna någonstans där man inte har någon säkerhet kvar.. Våga lita på sina känslor och en annan människa.
För hur ska man veta? Vad som är sant? Vad som är viktigt? Hur det kommer gå..?
Det gör ingen. Ingen vet. Inte du, inte jag.. Vem det än är så kan ingen veta hur personen är i ett förhållande. Du kan känt personen i flera år, veta dens djupaste hemligheter, delat bra och dåliga stunder med personen. Ändå kan ingen veta vad som kommer hända..
Jag hatar ovisheten. Hatar att se lögnen i ansiktet och tro mig se sanning.
Jag kan inte människan. Jag är för godtrogen och just nu hatar jag min själv så innerligt för just det. Jag vill helt enkelt inte vara så. Men jag är och det borde jag med ha insett efter all denna tid.. Det som så mycket annat..
Frågan är om det är allt jag ser nu, hur allt funkar, som är det som får mig må som jag gör, eller om det är mig själv som fortfarande äcklar mig..? Jag vet inte. Och vet inte om jag vill veta.. Vet inte om det hjälper..
Ska läsa mina böcker igen kanske. Eller dra fram alla småprojekt och beundra dem. Dom blir aldrig klara. Dom vart inte då och kommer inte bli idag heller. Jag har inte lugnet. Inte förmågan att skapa. Inte förmågan att röra i färgen som jag förut älskade så innerligt. Tar bort den, och känslorna, från det som alla andra. Allt och alla. Förutom min familj.. Oj vad jag älskar min familj..
Inget kommer bli gjort! Inte idag heller. Ett par skor kanske...
Erkänner det nu så är det gjort, jag vill tillbaka. Vill inte vara här...
Ta dig tillbaka i känslan och tanken Kerstin, men inte hela du som person! Sätt dig ner i bilder, böcker, texter du skrev osv å lev dig tillbaka om du vill dit! Innerst inne tror jag inte du vill lämna det du har hemma du har mer än vad du tror, massa vänner som faktiskt BRYR sig hur du mår och vad som händer i ditt huvud! Även om du inte vet det själv och har svårt att dela med dig av det så är det så, svårt att vara vän och inte veta men inte lätt att vara du heller och inte veta, inte veta själv och inte hur du ska prata för att lätta på trycket i huvudet! Men du måste tänka att det faktis finns människor dom bryr sig och finns där på riktigt, de som man faktiskt kan vara godtrogen mot utan att få skit tillbaka. De som alltid finns där varesig man vill eller inte! Jag hoppas som alltid att jag är en av dem som tjatar och finns där och inte försvinner, men som ändå inte blir för påfrestande. Jag är en som vill veta mer och hjälpa dig mer än du förstår eller ta del av dina tankar och bekymmer. Släpp in mig, släpp in mig, en vän, en familj, en kille, en yrkesmässig pratare, iaf nån som lyssnar, det tror jag. Inte för att vara dum på nått sätt utan helt enbart för att jag bryr mig! :) Det där blev mycket längre än jag tänkt säkert rörigt och knäppt med, men sån är jag och detta var en del av mina inre tankar som jag nog tycker att jag borde dela med mig till dig av! Semestern finns som sagt kvar i ditt huvud, hitta dit och njut men res inte bort från allt på riktigt, det försvinner liksom ändå inte helt, blir mer som man rymmer och ändå måste ta tag i det någon gång! Älskar dig Kerstin! <3
Elin, vill inte låta hård och kall. Men du måste få hjälp med ditt mående.. Ring din familjeläkare och hör vad det finns för alternativ. Du gräver din egen grop djupare och djupare.. Och för din och dina näras skull låt det inte gå längre! Det är absolut inte ett misslyckande att få tips/råd/hjälp utifrån! Snarare tvärt om! En styrka att våga försöka! Jag tror på dig! Och jag tror att både du och dina nära runt omkring saknar den glada spralliga positiva elin! Jag vet inte om det varit en fasad eller inte. men du KAN bli den du VILL vara, men behöver nog lite hjälp på traven! Det är en lång väg, men man kan varken lyckas elle rmisslyckas försän man har försökt! (förlåt om mina ord känns hårda.. men är uppväxt med nära som grävt sina egna gropar..och inte vågat i tid..)
KRAM!!
