No, this is not the time or the place for a broken hearted. Cause this is the end of the rainbow
Scattered all around the floor
Reaching for the phone 'cause
I can't fight it anymore
And I wonder if I
Ever cross your mind
For me it happens all the time.."
Jag höll på att börja gråta på jobbet idag. Står som vanligt med musik i öronen och jobbar med mina snå klurisar som jag lämnat åt mig själv på strategiska ställen genom de 2 åren jag jobbat åt försvaret ;) Så kommer en gestalt fram som ber mig vara kvar, inte åka och vara kvar här vid de andra. Jag har hört det förr, från både personer som inte har den minsta talan till de som betyder så himla mycket för mig vad dom säger och tycker. Men detta träffade precis där det smärtade. Jag vet inte om det är så att det är ett känligt ämne sen gårdagen eller om jag bara innerst inne har givit upp utan att vilja det över huvetaget. Jag vill åka! Jag vill göra det här! Jag kommer ångra mig, jag kommer tvivla, men jag vill! Jag har långt tills jag känner att jag kommer klara det sista kravet på mig. Väldigt långt. Och med noll i motivation är det inte den lättaste uppgiften. Jag vet inte vad jag behöver för att hitta självdisiplinen och de jävlar-annamma jag behöver heller. Men jag vet att jag måste hitta det snart, helst igår, för att klara detta. Jag har ju motivation att göra allt annat... Typ.
Ja, lönehöjningen är satt och jag har väl inte så mycket att tillägga på den punkten. Jag vet att jag vart kass, men hur jag än ser på det har jag bidragit med mycket kunskap inne vid oss från första början. En höjd stämning och flexibilitet. Men, det kan ju bara vara snack att det är sånt dom ska ha gått efter med.
Fast... jag är inte bitter. (inte nå klychit) Det kan bara bli bättre och jag i fråga, har blivit så mycket mycket bättre så det är inte klokt. (eh, var det jag som skrev det där?!) Skämt å sido så har det skett saker som jag inte har planerat för fem öre på och iomed mitt jobb, men det är inget jag kunnat styra. Har föresten tatuerat in "Bli aldrig intresserad i någon på jobbet" lodrätt ner mellan brösten och ner till naveln, utefall jag skulle glömma att jag bara är ett stycke kött med fin röv ;) Men nu är det andra tider och jag har enligt mig själv bra koll (bättre nästan bäst) koll på mina saker nu och på vad som händer och sker på min avdelning med. Så, eh, det kommer en tid för mig med. Dom andra är iallafall värda sina löner om dom inte skulle haft det dubbla. Alla har slitit hårt (nästan)
Den konstanta tröttheten är på mig som en igel igen och vart tar all tid vägen? Jag ska på mitt första föräldramöte snart och skulle kunna tänka mig springa naken några varv runt huset för att slippa. Men nee då, snälla Elin sitter snart i bilen påväg mot äventyret det är att helt plötsligt vara förälder till en 13åring. KAN NÅGON BERÄTTA FÖR MIG NÄR JAG SOMNADE OCH DÅ MED VARFÖR I H*LVETE NI VÄCKTE MIG??
Mina händer har (eller så har det inte vara så påtagligt förr) börjat skaka som om de har eget liv. Vi får se vad jag ilkas ta mig till med det och hur störd jag ska hinna bli på det. Det är faktiskt inte så jätte kul när fingrarna själva trycker på tangenterna på datorn efter ett träningspass.. eller när man ska göra beställningar och man skriver som att man är Agda 78.
Skriver nog mer när jag kommer hem. Tänker ha en datorkväll ikväll. Dejta datorn lixom!
Men sen när slog mina yttiga planer igenom? Eh, det gör mig så inget.
Får helt enkelt se vad som händer och fötter :D
Kram på er alla!!//Elin
Vet mer än jag vill veta
Hör mer än ni vill
Och ser mer än vad som är nyttigt
Att jag läser din blogg borde vara bevis för frågan i musiktexten. Men den var säkert inte menad åt mig iaf ;-p
Jag vet inte vilken av grupperna jag tillhör, jag anser ju iofs, att jag själv tillhör gruppen som helt saknar talan.
Dock tänkte jag ändå kommentera inlägget...
Många av oss har drömmar om saker vi vill uppleva eller mål vi vill uppnå. Själv jagar jag just nu ett av dom målen.
Jag tycker absolut du ska följa dina drömmar medan du kan. dumt vore det att låta dem passera pga vad andra säger och tycker. Om nån frågar dig om 10 år, varför du inte åkte, är det nog skönt för dig om du själv har svaret, ist för att räkna upp någon annans åsikter.
Men säg mig detta; varför söker sig en mysig lanttjej, som ingenstans trivs bättre än på en stor svart studsmatta i trädgården, på en luftmadrass i vattnet, eller barfota på en gräsmatta,med gräs mellan tårna, till ett krigshärjat arabland, med öken sten och krig överallt?
Är det vägen till nåt av dina mål, eller vill du snarare "springa iväg" från nåt du inte är nöjd med?
Jag tänker iaf ofta på dig. Tänker och hoppas att du mår bra, att du får de du önskar och når målen du drömmer om...
Krmr =)
/Gr**
Hej Gr**!
Glad jag blir att du läser min blogg och ännu gladare över att du har en åskit om det jag skriver som du vill dela med mig. Jag kan här berätta för dig att du, sålänge jag kännt dig, alltid har haft en talan i min värld och att jag vet att bolla med dig är givande. Dock kan du ju vara aningens envis, men det är du ju medveten om. Du håller iallafall på vad du tycker och ställer mycket frågor som kan vara bra att ställa sig själv. Frågor man inte alltid tänker på eller som man helt enkelt förtränger.
Jag tror att anledningen till att denna lilla lantlolla vill till ett arabland i krig, som jag för övrig är säker på inte kommer bli bättre på många år och garanterat inte med "min hjälp", är att jag vill pröva. Jag borde inte vara bunden här hemma nu. Jag vet att allt här hemma betyder mycket för mig, lika mycket som det alltid gjort, men samtidigt är det lite "jag mot världen". (nått som jag för övrigt valt själv)
Jag funderar med på med jämna mellanrum om det är en tillflykts ort, den där platsen långt borta, eller om det är ett mål jag vill nå. Jag är inte säker. Jag vet inte. Men jag vet att man lär av sina misstag, att man utvecklas och får mer erfarenhet av valen man gör.
Jag hoppas att utbildningen innan ger mig möjligheter att ta mig vidare i livet. Ge mig flera vägar att välja mellan och yttligare (minst) en syn av livet. Uppskatta det jag har och se om inte detta kanske kanske faktisk är nått som passar mig.
Som sagt, jag vet inte!
Det jag vet är att jag kommer ångra min ide många gånger, jag kommer ha svårt att ta stora steg och nya vägar fram tills Afghanistan blir närmare, när jag vet om jag får åka och när jag kan börja planera mitt nästa år.
Jag vet att jag kommer hata varje löpsteg jag tar, eftersom jag garanterat inte på en millimeter är en löpare. Och jag kommer skrika efter motivation och vinnarskalle/kämpar glöd. Har ingen. Ser ingen påväg. Men den dagen jag står där och ska visa vad jag går för, så vill jag inte känna att jag inte ens försökt.
Mina drömmar kommer förbli mina drömmar. Dom har inte ändrats, bara skjutits upp ännu mer (denna gång genom mina val) och dom kommer alltid vara de samma. Jag vill ju ha mycket av det vad som än händer! Men jag tänker inte sitta och vänta på att dom ska bli sanna, utan leva så gott det går efter vägen.
Denna resa är ett delmål som jag hoppas blir ett äventyr jag kommer skriva, fota och (förhoppningsvis) vilja berätta om i framtiden.
Jag tror det vart rörigt och jag är inte längre säker på att jag svarat på dina frågor ens. Men det är nått i denna stil jag tänker (när jag är motiverad) Jag hoppas du fortsätter läsa min blogg käre vän och skriva in lite "huvudklur" ibland..
För övrigt: Lycka till, så ses vi snart!!
Kraaamar
