ElinLarsdotter

Det är sånna här dagar som jag faktiskt inser att jag för stunden har det bra.. För bra! Sådär läskigt semesterbra som man har med goda vänner, värme och en massa tid. Jag har inget jag vill se här nere, inga måste (mer än ynka få sådanna) och det är en skön tid. En välbehövd skön tid.. Jag behöver mer sånt hemma sen. Tid som nu..  Idag har jag nördat, solat i flera timmar med ljudboken som jag nu lyssnar på, och sen tittat på film. Friends whit benefits. Äckta flick-flick-tjejigtsuckande-romantisk film, precis vad jag behöver. Jag får vara mig själv. Ingen dömmer mig i filmens värld. Det är bara jag (fast fler i samma rum) mina tankar får flyga fritt och jag får tänka vad jag vill. Bara vara! det är en skön känsla. Här nere behöver jag bara ta hand om mig själv. Just nu!

 

Hemmifrån kommer däremot jobbiga nyheter. Jag säger det för hundrade gången JAG HATAR CANCER!! Jag förstår inte varför den jävla sjukdommen måste komma in och förstöra i mitt liv gång på gång. Har inte jag haft mitt skit med det redan? Kan inte bara mina älskade få gå skonade? Är 10 år någon j*vla "magisk gräns"?

Jag fattar inte!!!!! Visst, det är ingen som dött. Men jag och sjukhus, jag drog ju nyss den historien, vi litar inte på varandra. Jag mår skit och sjukhuset lämnar aldrig någon garanti på bättring. JAG BEHÖVER DET HÄR ENDA RIKTIGT GAMLA PARET I MÅNGA ÅR TILL!!!! Jag förstår inte varför dom måste drabbas. Har jag det för bra? Är det meningen att jag aldrig ska få ha tro innom sjukvård? Är det så att jag inte förtjänar att ha dem i mitt liv? Eller har jag gjort nått så hemskt så att jag straffas med att människor jag älskar tas ifrån mig? Helvete!!!!!

Jag vill att du ska klara det här, jag tror bara inte ens nästan på nått dom hjälper dig med. Det betyder inte att jag inte tror du kan bli bra. Jag vill tro, på dig, och det gör jag.. bara bara på dig och din styrka!

 

Ännu skönare med tid att tänka på när sånt här möter än.. Känner mig konstig. Jag vet att jag alltid binder mig till folk för lätt och för hårt. Men det är sån jag är och det är bara att jag lär mig att fast jag haft mitt i sorgeväg (för många år framåt) så är det bara att kämpa på, hoppas och lära sig handskas med sorgen. För den kommer alltid finnas runt oss som en del av våra liv. Vi bestämmer själva på vilket sätt.. och jag tänker slåss denna gång, mot hela världen om det ska vara så.

Jag är berädd!

 

Kramar om//Elinen