ElinLarsdotter

Vet inte riktigt vad det är med mig. Jag vet att jag är ledsen. Jag vet att jag är trött. Men på och för vad? För att jag har ett fint boende? Underbara vänner som finns i alla väder? För att jag har ett fast jobb med iallafall hälften av de som är där är underbara? Eller för att jag sportar och sysslar med saker jag gillar på fritiden? Eller för att jag har valt, gång på gång, att vara själv. Att inte dela mitt liv med någon som en dag får mig att gråta? Att jag jobbar/bor i fel stad för att kunna ha en 4bent bästa vän? För att min lön är ett bidrag med avdrag? För att min familj älskar mig gränslöst? För att jag har planer och mål med mitt liv? För att mina grannar lever livet som en enda lång fest? För att jag inte rökt vattenpipan från Affe än?

 

Det är lätt att se saker på de sätten dom är. Jag vet vilka vägar jag valt, vad jag vält bort och nästan i alla av fallen även varför. Jag vet att jag hade kunnat stannat alla gånger jag valt att gå min väg. Jag vet att det säkert hade ledigt till att mina drömmar hade fått fina rosa moln runt sig. Men det hade aldrig blivit det där mäktiga stabila med fast grund som jag saknar.

Jag vet att man inte kan få nått om man inte chansar. Om man inte låter se om ens vingar bär en kan man inte flyga. Innan man målat väggen precis som man drömt kan man inte veta om det faktiskt skulle se bra ut. Kan inte nå sin drömvikt om man tröstäter. Kan inte få bra matrutiner om man gillar att kräkas efter maten. Kan inte få en kram tillbaka om man inte ger kramar när man vill. Kan inte hoppa högre än man vill och övar på!

 

Så om det vore enkelt att leva, som så många får det att läta så vet inte jag vilka liv ni lever?! Jag vet att man vill mycket. Jag vill mycket. Jag vet att dit näsan pekar går man. Och att se glatt och posetivt på saker gör alla vägar lättare att gå. Att ha delmål och vänner på vägen med.

Min fråga är: Varför får jag inte vara glad?

Det är helt fantastiskt vad ni kan trycka ner mig i skona. Hur era blickar kan få mig att vilja kuta in i väggen så ni kanske ler åt min smärta. Få ett raseriutbrott på samma sak som ni klagar på så jag blir "godkänd". Få chefen att fråga er varför jag inte gör mitt jobb. Bara bara för att få er att inte se mig som den där äckliga som jag ser att ni ser mig som. Era ögon lyser. Lyser mörkt.

Jag förstår inte hur ni orkar..

 

Och varför får inte jag ha lärt mig mina läxor? Varför ska jag ses som den där som göra allas fel? Vaför får inte jag växa upp och växa i er värld? Varför måste jag för evigt lida för att jag valt fel?

Vaför kan inte jag bara få vara den där osynliga människan jag önskar vara. Jag klär mig i det jag ska. Jag gömmer mig i de kläder jag överlever dagen i. Det är stora kläder. Så jag slipper se de kilon jag vill glömma. Det är oftast mössa, för att dölja det vackra naturligtsvallande vilda håret som jag en gång i tiden var så stolt över och aldrig gjorde nått åt. Jag försöker inte. Jag vill bara vara en i mängden. Kan inte rå för att jag ler. Jag vill se ljust och bra på livet. För jag har det bra! Varför får jag inte ha det bra?

 

Varje dag jobbar jag med tanken på att människor faktiskt kan vara goda. Faktiskt kan mena det dom säger och ha goda avsikter med det dom får ur sig och på det sättet dom handlar. Men det är varje dag ett knivhugg i ryggen. Varje dag är det någon oärlig sate som bara vill hälla salt i såren. JAG HAR LÄRT MIG!!!

 

Varför förtjänar jag inte bara att få vara glad för det jag har?