Riktat direkt till dig!Det vart någon form av vaijki paiyki nyss. Tänkte på honom och vad han egentligen sa. Hur jag tolkade det och vad som hände innan han åkte. Hur känslan att bara duga i ett syfte var. Det är det sista som får mig hålla mig kvar i kanten och inte falla. Tillbaka i den där känslan av att han var rätt. Att det var spännande och bra. Tillbaka till paniken över vart det tog vägen. Hur mycket fel det är på mig. Det är säkert mycke tolkning och garanterat en storstad vs lantis problematik i slutändan. Men jag saknar.. så det gör ont i mig. Så det blir tårar om jag inte håller dem inne. Så jag ångrar att jag inte var blåögd och fortsatte på hans villkor för att tillslut se vad han bestämde sig för. Så jag ångrar mitt 'nej' och min tystnad. Mitt otillmötesgående beteende. Men det finns någon form av samvete som säger att jag inte får sjunka så lågt igen. Att vill han så vet han någonstans faktiskt vad jag tycker, tänker och finns. Jag är inte som andra... Men det finns andra för honom där ute. Stolthet är det farligt för honom. Fördomar är det mörka av mig. Jag var inte den enda trasiga av oss två.. Sanningen är att jag tänker (för mycket) men vet nog att den lilla detaljen inte är besvarad..Jag tyckte verkligen om honom..Och det bästa är ändå att det är tillåtet att sakna! Det absolut bästa...! (ibland måste man publicera gamla tankar som blivit nedskrivna för att se att livet är en berg å dalbana. .)
(ibland måste man publicera gamla tankar som blivit nedskrivna för att se att livet är en berg å dalbana. .)