Nått som berör utan att röra

åÅ, jag hittade in via datorn för första gången på väldigt väldigt länge. Tänkte ha en skön kväll med höstrusk musik och bara mysa ner mig bland filtar i soffan ikväll så att starta min började helg här känns helt okej faktiskt!
 
Vad jag har på hjärtat? Ja vad har jag inte på hjärtat? Vissa dagar, skulle vilja säga de flesta, vet jag inte ens om jag vill formulera mina tankar. Varför måste dom vara så mörka och negativa? Jag förstår inte vart allt detta kommer ifrån.. Så då är jag mest tyst, snor någon kram av de jag träffar och blir glad av. Men i det största håller jag mig bara borta.Idag är en helt okej dag. Eller nja, iaf nu när jag kommit hem. Ska en massa saker men det jag faktiskt måste är att handla. Sen vore det bra med en sväng med damsugaren och endel måste i datorn. Men de kan jag göra i morgon med. Ska ringa min familj, som med jämna mellanrum är påväg hit, så det är bäst att lugna dem ibland. Dom är bra <3
 
Så dagens tema är en människa jag aldrig sett hört eller träffat. Hon var någon som bodde några mil härifrån, hon har vart med i tv och hon har bott och jobbat i en stor världsdel sen hon slog igenom. Men detta har aldrig påvärkat mig. Inte ens lite. Men hon har finnit sida vid sida med en människa som jag gillar väldigt skarpt. Mer och mer för varje gång vi umgås så lär jag känna denna vackra och strålande glada människa. Hon var hennes syster. Dom är så lika. Det gör ont och är fint i samma andetag att se henne vara tillbaka. Jag vill aldrig behöva känna den känslan hon måste ha inom sig. Aldrig! Så det jag egentligen vill är väl bara att berätta att jag tänker på henne. Hon berör mig i min vardag och det smärtar mig att veta att hennes vardag är tung. Det är orättvist. Så otroligt onödigt orättvist! Och att se alla bilder, läsa allt i tidningen. (vad det nu egentligen är man läser i tidningen..) Det måste vara svårt att veta vem som är ens vän för precis alla människor. Det smärtar alla. Och ingen förstår. Så är det med allt.. Men många kan bry sig och endel oxå föreställa sig. Ibland vill jag luta mig mot "Gud ger sina svåraste strider till sina starkaste soldater", men jag vet inte om jag tror på varken gud eller krig för båda fenomenen gör en blind och otillräcklig. Så vad lutar man sig mot när saker som inte får hända faktiskt händer?
Jag tänker på dig, min vän. Du finns i mitt hjärta och jag vet att hon alltid kommer finnas med i ditt tills ni en dag ses igen. För det tror jag på..
 
Jag hade säkerligen mycket mycket mer att skriva om innan jag kom innanför dörren och hade fått igång datorn. Det känns skönt att ha tangenterna under mina fingrar igen. Och jag ska försöka att inte skrika, gräva ner mig och förpesta mer nu. Men skriva om det som känns, det kommer aldrig sluta..
 
Trevlig fredag på er//E

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0