ElinLarsdotter

Tack för att du lät mig leva och se veckor flyta förbi. För att jag fick drömma mig bort i dina ögon. Drunkna i ditt leende. Njuta av de dina fingrar skapade mot dom där strängarna. Känna dina läppar och ha dina fingrar i mitt hår.

Tack för att jag kände mig så trygg att jag vågade hoppa. Litade på att du stod stadigt. Vågade vara mitt nervösa knasiga jag.

Men jag kan inte tacka dig för att jag nu känner mig strandad och ensam på en kall och mörk plats. Utan framtid. Där ett oss inte ens syns i horisonten. Jag tappade dig på vägen.. varför?

Jag vill vara med, men känner mig bara som ett plåster du vill dra bort och kasta.

Jag har vart här förut. Jag önskade att slippa komma hit igen. Jag vill inte ångra nått jag gjort med dig. Men du gör det väldigt väldigt svårt..